Glittrande egoism

Du försvinner bort i politikens virvlande fysik
och håller dig alltid inom ramarna av vad som är rätt
kärlekens drillande flöjt trollbinder inte dig
och romantiken försvann flyeende med ditt förstånd

men vad ska du som alltid gör som du alltid gjort förut med förstånd till
varför ska du ha pirrande kärlek och känslor i magen som flyger i takt till din klassiska musik
som du ändå bara lyssnar på när andra finns i närheten
varför ska du älska någon annan än dig själv när du klart kan se att varje steg du tar flyter som en ängel
och din hy skimrar och glittrar som guld i himlakroppens lyster

Kanske var Narcissus den vackraste av dem alla men du är fan lite vackrare till
och skönheten speglas i din underbara personlighet som glittrande lyser upp varje fest
Det är mer än man kan säga om alla de där andra gråa och rinnande personligheter som smutsar ner din luft
hur skulle du någonsin kunna leva ett vackert och underbart liv med en sån
Narcissus hade nog rätt ändå när han böjde sig ner över det silverklara källan
och förstod att den enda man verkligen kan älska är sig själv.

Twists of the tango

We play our parts
we play them all too well
Every step
Every twist of the tango
were decided long ago
long before schakespeare said
"All the world's a stage
and all the men and women merely players"

So I play my part
like all the big men
twisting in the tango
and wishing for a piedestal
to put my head on
but I am merely the girl
who always get saved
by the hero.

Hemligheten om himlen

Sällan såg jag skimmret från solen
I mörkret var jag modig
falska frågor föll från friheten
vad gör du vandrande i vimlet?
går du genom den gemensamma ensamheten
hittar du hemligheterna om himlen
går du i mörkret minns människorna dig icke
Aldrig andas du en annans ande.

belly of the beast

I got it bad
that feeling in the belly
small be-winged creatures
in the belly of the beast
roaring
telling me to do something
to stop the fear

I got it bad
that feeling of distress
It's alright
It's all left
still it's a wrong-turn
the belly of the beast tells me so

creatures of my heart

In the dragons nest
I'll hide from you
In the forest of trolls
I'll run from you

I'll run through dark forest
splitting my skin
on the branches
And all the creatures
will say
"She's got a pounding heart"

I will run
but leave you a trail of blood
'cause in the depths of my heart
I'll always wait for you
'cause I got a pounding heart
and the fault is yours

ökensol

Den kommer krypande
med lukten som fyller din näsa
Du vet vad det är fast du inte ser
Människor i solen
i stekande ökensol

Den kommer krypande
med odören av bränt kött
och ruttnande människor
så få är fortfarande kvar

Monster föds ur människan
Monster lever på det som finns
Viljan att leva
skjuter undan lukten
lämnar knappt de värsta bitarna

Monster dör med människan
i stekande ökensol

Jag ville aldrig vara dig
trots att du är den mest perfekta människan
jag orkar tänka på

Jag ser det varje dag
hur din perfekthet lyser
och bländar mig
bländar dig

Jag vet ju att du finns där bakom
fast jag inte ser
för ljuset förblindar mig
du brukade förblinda mig på världen
men jag såg alltid dig

Jag ville aldrig vara dig
för du brukade vara så bra på det

Nu vill jag bara att någon

vem som helst

ska vara du igen

Vitklädd ängel

En flicka springer på bara fötter
över frusna ängar
hon är en vitklädd ängel,
en frustande drake
med vingar som bär henne över verkligheten

Flickan lyfter på bara vingar
över frusna hjärtan

membranet slits i stycken
och hon faller snart igen
vita fjädrar virvlar
och lägger sig på frosten

drömmar krossas
gårsöndersplittrasmosasslitsitur

Flick an lappar sina vingar med hopp
försöker få dem att bära
Hon tror så på sin dröm
vill vara en vacker drake med vingar
som kan ta henne bort från frosten

Så bär hennes vingar
de bär henne högt i skyn
verkligheten är så långt ner


frosten faller av stråna

när hon krossas mot dem
gårsöndersplittrasmosasslitsitur

Den värsta kärleken

Han rullade ner från henne och la sig på rygg bredvid henne.
-Jag älskar dig, sa han fast det var en lögn.
-Jag älskar dig också, sa hon fast det var sant.
Hon såg på honom, han var nära sömn men hon var klarvaken. Om några timmar skulle han åka igen. Hon ville hålla honom kvar, tvinga honom att älska henne. Men samtidigt ville hon gå och gömma sig i ett hörn långt borta från honom. Han sov nu, hon sov inte. Hon tittade på honom, försökte förstå varför han hade fångat henne så. Hur kunde han ha tämjt och konsumerat henne? Hon som alltid varit så stark, så självständig. Nu visste hon inte vad hon var längre.

Hon vände sig från honom, om han vaknade skulle han inte få se hennes tårar. Så lågt skulle hon inte sjunka hur fången hon än var av honom. Han sov, hon var klarvaken. Hon var slut, utömd ända in i själen. Konsumerad till den punkt att hon inte fanns kvar när han inte var där. Och så förstörd och utnyttjad att hon knappt klarade av att finnas när han var nära. Men ändå, när han rörde henne. När han kysste henne. När han var där var hon lycklig. För lycklig.

Hon vände sig mot honom, han sov djupt och reagerade inte när hon sa hans namn.
-Jag är inte dum, viskade hon ut i mörkret till honom.
Han reagerade inte.
-Jag önskar jag vore dum, så jag kunde tro dig när du säger att du älskar mig.
Han hörde inte ett ord, han skulle aldrig höra henne.

Det tystaste rummet i världen sjunger.

Rummet runt henne var lika mörkt som kistan hon precis lyckats tagit sig ur. Ett ögonblick fick hon för sig att hon fortfarande var kvar i den. Hon trevade till höger om sig och hennes hand hittade kistans hörn. Hon befann sig inte i den. Luften kring henne var tung och fuktig och smakade smuts och järn. Eller så var det blodet som hade stelnat i hennes mungipor. Hela hennes ansikte var fullt med blod. Vart hon än befann sig så var det onaturligt tyst, en tystnad som fyllde öronen tills det kändes som de skulle sprängas.

Det var ett ganska stort rum hon befann sig i och hon kunde bara skymta väggarna. Väggen till vänster om henne hade ett mörkare parti, dörren. Hon försökte ta sig upp på benen men de bar henne inte, hela hon smärtade. Hon släpade sig fram över golvet istället. När hon nådde dörren pulserade hennes kropp av smärtan ansträngningen hade utlöst. Hon tryckte en prövande hand mot sidan som gjorde mest ont och gav upp en flämtning. Minst ett revben var brutet. Dörren var i massivt trä och förhöjd från golvet. Hon trevade efter ett handtag men kunde inte hitta ett. Hon ignorerade smärtan och drog sig upp längs dörren på darrande ben. Dörren hade inget dörrhandtag. Hon slet i dörrens kanter istället men allt det gav var mer blod när stora stickor borrade in sig under hennes naglar. Hon slog knytnäven mot träet.

En blandning mellan en fnysning och ett skratt hördes i den mörka tystnaden. Hon snurrade skrämt runt och slog ryggen mot dörren när hennes ben gav vika under henne.
-Är det någon där? Kraxade hon fram med en röst som bar lika lite som hennes ben.
En skugga rörde sig borta vid den motsatta väggen.
-Vem är du? frågade hon.
En mansröst som inte verkat tala på länge svarade.
-Om jag ändå visste det.
-Vart är vi?
-Om jag ändå visste det, suckade rösten och skuggan på andra sidan rummet rörde sig.
Hon började bli irriterad på hans enformiga svar.
-Vet du någonting alls?
-Om jag ändå visste det, sa han sorgset.
Hon försökte ställa sig upp för att gå över till honom och tvinga fram svar men hennes kropp påminde henne hur ont hon hade och hon dunsade mot väggen igen. Hennes revben fick en smäll och hon svor högt över smärtan. Skuggan gav ifrån sig ett nytt fnysande skratt från andra sidan rummet. Hon stirrade argt på honom trots att han inte kunde se det.
-Har du blivit galen här i mörkret, frågade hon bitskt och la snabbt till:
-Och säger du ”Om jag ändå visste det” kommer jag dit och slår ihjäl dig, även om jag så måste krypa dit.
-Du gör mig rädd, sa han med likgiltig röst.
-Bra! Sa hon och bestämde sig för att inte prata mer med galningen, i alla fall inte förens hon själv var lika galen.

Det blev en lång tystnad som tryckte mot öronen. Efter ett tag började skuggan skruva på sig. Ett frasande ljud av strävt tyg fyllde rummet. Sen mer tystnad tills skuggan sakta rörde sig över golvet.
-Håll dig borta från mig, väste hon.
Han stannade och satt som ett mörkt bylte i mitten av rummet.
-Snälla säg någonting mer, hans röst var så ynklig och bedjande.
-Snälla, vad som helst, håll bara tystnaden borta.
Hon förblev tyst, hon kunde inte finna sina ord när han så förtvivlat bad om dem.
-Kan du tala om för mig vem du är? Frågade han hoppfullt.
Hon fnös.
-Först vägrar du berätta ditt namn för mig sen ska du veta mitt.
-Jag skulle ge dig mitt namn om jag kunde minnas det, sa han nedstämt.
-Men om du ger mig ditt så kan jag komma ihåg det när du också blir galen.
-Jag har inte planerat att bli galen, sa hon.
Han skrattade sitt irriterande skratt igen men hon märkte att det inte var ett elakt skratt.
-Jag heter Sophira, sa hon tillslut.
-Var lugn Sophira, jag ska inte låta galenskapen ta ditt namn.
Mörkret var lika mörkt som förut, luften var lika fullt av damm och smakade fortfarande smuts. Men tystnaden var borta, till och med de få tillfällen de inte talade höll den sig borta.

Hon sov djupt och mannen utan namn satte sig plötsligt upp och skrattade. Hon vaknade och tittade trött på honom.
-Jag minns mitt namn, jag heter Jacob! utbrast han.
-Trevligt att råkas Jacob, sa hon yrvaket och blev sedan tyst, en rynka bildades i hennes panna och hon satte sig häftigt upp.
-Jag minns inte mitt namn, sa hon förtvivlat.
-Saphira, du heter Sophira, sa han.
-Sophira, prövade hon.
-Jacob, svarade han.
Dörren slog upp med en smäll.

Krater

Andra dagen i kratern
Allting är dött. Det finns ingenting förutom de gråa stenväggarna som omger mig med sina hotande höjder. Jag försökta klättra upp men väggarna är för branta och det finns ingenting att hålla fast sig i. Tänk om det blir i den här mörka helveteshålan jag kommer att dö.
Jag vill inte dö.

Jag börjar verkligen få panik nu. Ingen kommer hit och det är för farligt att klättra upp till öppningen till kratern.
Om jag bara hade lite vatten.

Tredje dagen i kratern
För Fan för min nyfikenhet!
Det regnade i flera timmar och det fanns ingenstans jag kunde komma undan regnet, det var otroligt kallt och blött men jag fick i alla fall lite vatten.
Nu är jag hungrig och det finns ingenting här.

Fjärde dagen i kratern
Börjar jag bli galen?
Jag hörde röster genom stenväggen idag. jag gick längs de gråa väggarna hörde jag dova röster på andra sidan. Jag skrek på hjälp men de tystnade plötsligt.
Jag måste ha blivit galen för väggarna är väl för tjocka för att man ska höra genom dem?

Jag hittade en spricka i väggen. Den var nära där jag hörde rösterna tror jag. jag försökte göra sprickan större men jag har knappt någon ork.

Femte dagen i kratern
jag lyckades göra sprickan större, det är ett hålrum bakom och det verkar leda gångar åt flera håll. Det är fotspår i dammet på merkan så jag kanske inte inbillade mig rösterna ändå. Jag ska försöka ta mig genom sprickan, kanske kan jag ta mig härifrån.

Sjätte dagen i kratern
jag har ingen aning vart jag är, jag har gått i gångarna i flera timmar och fotspåren som jag följde tog bara slut helt plötsligt.

Sjunde dagen i kratern
Jag har hittat liv!
Efter att ha virrat runt i gångarna i flera timmar och nästan svimmat av vätskebrist blev jag räddad och fick vatten. Det bor människor här som aldrig har hört talas om att det finns en värld där ute. Det är väldigt små människor jag bor med nu, de har långa spetsiga öron och nästan alla har vitt hår.

Åttonde dagen i kratern
Varje dag är en fest . Vi äter god mat och dricker underbart vin som rinner i bäckar och faller från klippor i vattenfall,eller kanske borde jag säga vinfall. Mina små vänner har lärt mig att skjuta med pil och båge och att rida. Så nu galopperar vi fram i alla små gångar i farter som skulle göra ett jumbojet avundsjukt. jag vill nog aldrig komma upp till ytan igen.

Nionde dagen i kratern
Idag besegrade vi ett troll som lurade i gångarna runt vår by. Han var stor och stark men ingen match mot mig och mina vithåriga vänner.
jag gifte mig idag, han heter Goundari och är den vackraste varelsen på jorden.
Tänk om jag aldrig hade ramlat ner i kratern, då skulle jag aldrig vara såhär lycklig.

Tionde dagen i kratern
Jag och Goundari har blivit föräldrar, jag födde en liten dotter för bara några timmar sedan. Jag har alltid velat ha en liten dotter.
Jag är så lycklig här nere.






Kära Fru Enkosson.
Det är med stor sorg jag måste meddela att er dotter, Viktoria Enoksson har avlidit. Hon hittades död i Vaksbergskratern den tionde april. Hon hittades död tio dagar efter att jag anmält henne som försvunnen då hon inte hade återvänt till vårt studentrum på flera dagar. Hon dog av vätskebrist.

När hon hittades höll hon i ett anteckningsblock där hon fört anteckningar sen hon föll ner i kratern. Jag tänkte att ni kanske vill ha demtrots att hon yrar i slutet på grund av vätskebristen. Det finns ingen spricka, inga gångar bakom stenen och tyvärr inga varelser som räddade henne.

jag kan aldrig föreställa mig hur det är att förlora sin dotter men ni ska veta att jag lider med er, jag tyckte väldigt mycket om er dotter hon var en bra människa.
Hon skrev i sitt anteckningsblock att hon var lycklig och det ger mig tröst trots att det bara var fantasier i hennes huvud. Jag hoppas att det även kan ge er någon tröst.

Jag ber om ursäkt att jag måste meddela er om er dotters död genom brev men då jag inte fått tag på er på något annat sätt ser jag inget annat val.

Jag beklagar djupt sorgen
Sandra Jakobsson.

Två fötter på grus

två till en bit bort

en knuten näve och en sönderskriken hals

Brydde du dig någonsin?

Spelar det någon roll att jag skriker på din gråa rygg?

ett litet steg

två tillbaka

Du dansade aldrig med mig

fast allt vi gjorde

var att dansa runt problemet

Sen så skrek jag

och du stod på grus

som var lika grått som din tröja

Jag vet alltid färgen på din tröja

men jag har glömt

om den matchar dina ögon

•••●●●•••

Ja g vill inte att du ska bli en grå tröja

som alla andra

som knastrande grus

när du går

jag är trött på att skrika på en evigt grå rygg

och bara gissa färgen på dina ögon

Jag vill känna dina ögon

varje skiftning

varje millimeter färg

Jag vill veta om de ändras när du är glad,

arg,

lycklig,

eller ledsen

Jag vill veta om de matchar din tröja

•••●●●•••

Så skriker jag mitt tysta skrik igen

och säger åt dig att dra åt helvete

och ta din gråa tröja med dig

trots att den är röd

med svarta rutor

Den liksom vägrar lämna min näthinna

Jag har ett obefintligt tålamod

vill bara att det ska vara lite enkelt för en gångs skull

som det är för alla andra

"Follow me and you will never have to wish again"

problem is darling

All I am is wishes and fantasies

Om jag bara kunde komma ihåg färgen på dina ögon

jag vet att jag såg dem där för en sekund

I'm happy.

I do not want you anymore
It was I who made the dot after our sentance
even though you tried to wash it away with tears
both yours and mine

I have even moved on
from the broken hearts we left ourselves with

But I hate to see how you make someone else happy
when you couldnt make me happy

I hate to realise
that I dont even like the person you are
anymore

Du sa

Du sa,
att utan hemligheter finns väl inte människor

Och jag vet att du hade rätt
även om det bara var en ursäkt
för att hålla mig utanför ditt liv

Du sa,
att du älskade mig
men att saker var mer komplicerade än så

Du sa,
aldrig varför

Du frågade dig själv,
varför jag lämnade dig

Du sa,
alla dina hemligheter i desperation

Men jag var inte längre,
intresserad av att höra dem.

Road to Recovery

Tänkte att jag som ett steg för att komma ur min deppnession skulle försöka skriva igen. Tänkte börja med att lägga upp lite gammalt så jag får gå igenom dem och reflektera över gamla känslor.
Läs om ni vill, men detta är mest for min egen skull.

<3