Rummet runt henne var lika mörkt som kistan hon precis lyckats tagit sig ur. Ett ögonblick fick hon för sig att hon fortfarande var kvar i den. Hon trevade till höger om sig och hennes hand hittade kistans hörn. Hon befann sig inte i den. Luften kring henne var tung och fuktig och smakade smuts och järn. Eller så var det blodet som hade stelnat i hennes mungipor. Hela hennes ansikte var fullt med blod. Vart hon än befann sig så var det onaturligt tyst, en tystnad som fyllde öronen tills det kändes som de skulle sprängas.
Det var ett ganska stort rum hon befann sig i och hon kunde bara skymta väggarna. Väggen till vänster om henne hade ett mörkare parti, dörren. Hon försökte ta sig upp på benen men de bar henne inte, hela hon smärtade. Hon släpade sig fram över golvet istället. När hon nådde dörren pulserade hennes kropp av smärtan ansträngningen hade utlöst. Hon tryckte en prövande hand mot sidan som gjorde mest ont och gav upp en flämtning. Minst ett revben var brutet. Dörren var i massivt trä och förhöjd från golvet. Hon trevade efter ett handtag men kunde inte hitta ett. Hon ignorerade smärtan och drog sig upp längs dörren på darrande ben. Dörren hade inget dörrhandtag. Hon slet i dörrens kanter istället men allt det gav var mer blod när stora stickor borrade in sig under hennes naglar. Hon slog knytnäven mot träet.
En blandning mellan en fnysning och ett skratt hördes i den mörka tystnaden. Hon snurrade skrämt runt och slog ryggen mot dörren när hennes ben gav vika under henne.
-Är det någon där? Kraxade hon fram med en röst som bar lika lite som hennes ben.
En skugga rörde sig borta vid den motsatta väggen.
-Vem är du? frågade hon.
En mansröst som inte verkat tala på länge svarade.
-Om jag ändå visste det.
-Vart är vi?
-Om jag ändå visste det, suckade rösten och skuggan på andra sidan rummet rörde sig.
Hon började bli irriterad på hans enformiga svar.
-Vet du någonting alls?
-Om jag ändå visste det, sa han sorgset.
Hon försökte ställa sig upp för att gå över till honom och tvinga fram svar men hennes kropp påminde henne hur ont hon hade och hon dunsade mot väggen igen. Hennes revben fick en smäll och hon svor högt över smärtan. Skuggan gav ifrån sig ett nytt fnysande skratt från andra sidan rummet. Hon stirrade argt på honom trots att han inte kunde se det.
-Har du blivit galen här i mörkret, frågade hon bitskt och la snabbt till:
-Och säger du ”Om jag ändå visste det” kommer jag dit och slår ihjäl dig, även om jag så måste krypa dit.
-Du gör mig rädd, sa han med likgiltig röst.
-Bra! Sa hon och bestämde sig för att inte prata mer med galningen, i alla fall inte förens hon själv var lika galen.
Det blev en lång tystnad som tryckte mot öronen. Efter ett tag började skuggan skruva på sig. Ett frasande ljud av strävt tyg fyllde rummet. Sen mer tystnad tills skuggan sakta rörde sig över golvet.
-Håll dig borta från mig, väste hon.
Han stannade och satt som ett mörkt bylte i mitten av rummet.
-Snälla säg någonting mer, hans röst var så ynklig och bedjande.
-Snälla, vad som helst, håll bara tystnaden borta.
Hon förblev tyst, hon kunde inte finna sina ord när han så förtvivlat bad om dem.
-Kan du tala om för mig vem du är? Frågade han hoppfullt.
Hon fnös.
-Först vägrar du berätta ditt namn för mig sen ska du veta mitt.
-Jag skulle ge dig mitt namn om jag kunde minnas det, sa han nedstämt.
-Men om du ger mig ditt så kan jag komma ihåg det när du också blir galen.
-Jag har inte planerat att bli galen, sa hon.
Han skrattade sitt irriterande skratt igen men hon märkte att det inte var ett elakt skratt.
-Jag heter Sophira, sa hon tillslut.
-Var lugn Sophira, jag ska inte låta galenskapen ta ditt namn.
Mörkret var lika mörkt som förut, luften var lika fullt av damm och smakade fortfarande smuts. Men tystnaden var borta, till och med de få tillfällen de inte talade höll den sig borta.
Hon sov djupt och mannen utan namn satte sig plötsligt upp och skrattade. Hon vaknade och tittade trött på honom.
-Jag minns mitt namn, jag heter Jacob! utbrast han.
-Trevligt att råkas Jacob, sa hon yrvaket och blev sedan tyst, en rynka bildades i hennes panna och hon satte sig häftigt upp.
-Jag minns inte mitt namn, sa hon förtvivlat.
-Saphira, du heter Sophira, sa han.
-Sophira, prövade hon.
-Jacob, svarade han.
Dörren slog upp med en smäll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar