Han rullade ner från henne och la sig på rygg bredvid henne.
-Jag älskar dig, sa han fast det var en lögn.
-Jag älskar dig också, sa hon fast det var sant.
Hon såg på honom, han var nära sömn men hon var klarvaken. Om några timmar skulle han åka igen. Hon ville hålla honom kvar, tvinga honom att älska henne. Men samtidigt ville hon gå och gömma sig i ett hörn långt borta från honom. Han sov nu, hon sov inte. Hon tittade på honom, försökte förstå varför han hade fångat henne så. Hur kunde han ha tämjt och konsumerat henne? Hon som alltid varit så stark, så självständig. Nu visste hon inte vad hon var längre.
Hon vände sig från honom, om han vaknade skulle han inte få se hennes tårar. Så lågt skulle hon inte sjunka hur fången hon än var av honom. Han sov, hon var klarvaken. Hon var slut, utömd ända in i själen. Konsumerad till den punkt att hon inte fanns kvar när han inte var där. Och så förstörd och utnyttjad att hon knappt klarade av att finnas när han var nära. Men ändå, när han rörde henne. När han kysste henne. När han var där var hon lycklig. För lycklig.
Hon vände sig mot honom, han sov djupt och reagerade inte när hon sa hans namn.
-Jag är inte dum, viskade hon ut i mörkret till honom.
Han reagerade inte.
-Jag önskar jag vore dum, så jag kunde tro dig när du säger att du älskar mig.
Han hörde inte ett ord, han skulle aldrig höra henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar